04
Aug
12

Quincy Jones – Ystads jazzfestival

“Vårt sound spöar allt”

En av musikens verkliga tungviktare under de senaste 50 åren är just nu hedersgäst vid Ystads jazzfestival. Och Quincy Jones berättade villigt och utförligt om sin kärlek till Sverige, nyckeln till att vara en framgångsrik skivproducent och Michael Jacksons banbrytande album.

Quincy Jones har vid 79 års ålder fortfarande massor av projekt på gång: skivinspelningar, filmmusik, Broadwayföreställlningar. Ändå åkte han till Ystad, för att han sedan 50-talet älskar Sverige och svenskar, inte minst jazz- och trumpetkollegan Bengt-Arne Wallin, som arrangerat musiken till hyllningskonserten för Jones på söndag i Ystad.

Under fredagen gav Quincy Jones både en presskonferens och Sydsvenskan en exklusiv intervju. Avspänd, glad och mycket engagerad berättade Jones jazzminnen från 50-talet, drog en snutt av “Helan går”, mindes Janssons frestelse och pannkaka och drog paralleller mellan John Coltrane och Michael Jackson-albumet “Thriller”. Han berättade också att innan musiken kom in i hans liv och räddade honom hade han som mål att bli kriminell hemma i Chicago.

Hur har du lyckats med alla dessa musikprojekt? Vad är hemligheten?
– Kärnan i mitt kunnande är orkestrering och komposition. Jag studerade det i 28 år, bland annat för Nadia Boulanger i Paris, och bestämde mig för att bli världens främste. Jag förstod vad detaljerna betyder, lärde mig de olika ingredienserna och principerna. Det som krävs är koncentration, fokus och att man lär av sina misstag.

Du måste ha en speciell förmåga att locka fram det bästa ur artisterna?
– Det kommer ur kärlek, inget annat än kärlek. Det är därför jag inte vill jobba med människor jag inte tycker om. Om man ber Sinatra hoppa, utan att det finns ett skyddsnät, då gäller det att du vet vad du talar om. Annars dödar han dig. Han var tuff, precis som Ray Charles och Billy Eckstine, allihop. I början studerade de vartenda steg jag tog och hade jag gjort något dumt skulle jag åkt ut.
– Jag var 30 år när jag började arbeta med Sinatra och redo för honom. Först testade han mig hela tiden för att se vad jag gick för – “de här första åtta takterna är för kompakt arrangerade”. Och jag skrev om det avsnittet i noterna på tio minuter, skrev in flöjter och sordin på trumpeterna. Efter tre-fyra sådana gånger insåg han att jag kunde mina saker. Från den stunden var han som en familjemedlem, för alltid. Titta, han gav mig den här ringen som han hade burit i fyrtio år, med hans familjs sicilianska sigill på.

Du måste vara en nyfiken person, du har rört dig fritt mellan olika musikstilar. Från jazz och klassisk arrangemangskonst sökte du dig till rocken.
– Javisst, men man måste känna för musiken, att låtsas fungerar inte. Jag kände ju Lionel Hampton och Louis Jordan och de andra som startade rock ´n´ roll, jag lärde mig spela den musiken när jag växte upp. Så jag behövde inte plugga in något nytt för att kunna producera Michael Jacksons album. Många gånger kunde vi lära honom saker, han var ju mycket yngre. Med kombinationen av hans talang för sång och dans och min bakgrund i all slags musik kunde vi göra allt.

Visste du vad du ville skapa när ni drog igång inspelningarna av “Off The Wall” och “Thriller”?
– Jag gjorde som jag brukar, utgick från sanningen och kärleken. Jag insåg till exempel att Michael behövde expandera sitt röstomfång både uppåt och nedåt för den här musiken, så jag skickade honom till Seth Riggs, den berömde rösttränaren.
– En producent måste kunna vara allt: barnvakt, psykiater, organisatör och musiker. Det är en konst att veta när du kört artisten för hårt och när det är dags att ta en paus och fixa en kycklingmacka till honom eller henne. Liksom du måste kunna känna av när du kan fortsätta att pressa på, för få rätt resultat.

Men hade du klart för dig hur albumen skulle bli och låta?
– Absolut. Man ser målet från starten, sedan gäller det att finna ut alla sätt som krävs för att komma dit. Du får improvisera en del längs vägen. Man ska inte vara rädd för att göra misstag, utan gå på med självsäkerhet, ta dina smällar, lära dig av dem och snabbt komma på fötter igen. Inget ska kunna stoppa dig. Och det har alltid fungerat, instinktivt, jag har aldrig egentligen funderat över det. Som att spela jazz, man bara gör det utan att tänka, utifrån vad man redan kan. Och ju bättre det går, desto mer växer självförtroendet. Men du måste vårda misstagen och lära dig av dem!

Så det krävs ödmjukhet och självförtroende?
– Och förberedelse! Min största rädsla var alltid att få ett lockande erbjudande som jag inte vågade ta, för att jag inte var förberedd nog. Det skulle ha knäckt mig. Ett talesätt säger att ordboken är det enda stället där man finner “success” före “work” (succé före arbete) och då är det alltså bara alfabetiskt. Tio procent inspiration, 90 procent svett, det där stämmer.

När ni gjorde Michael Jackson-plattorna såg du alltså från början för dig hela den färdiga produktionen?
– Nåja, inte helt, Vi tog steg för steg; “det där funkade och kändes bra, då går vi åt det här hållet”. Låten går för fort eller för långsamt, melodin ligger för högt eller för lågt för sångaren. Man får ändra. Och ljudteknikern är som regissörens man bakom filmkameran, bara han kan fånga det du gör och visa att du haft en lyckad dag.
– Vår tekniker då var Bruce Swedien och vart jag i dag än reser i världen – Monte Carlo, Shanghai eller Soweto – så avslutar klubbarna alltid kvällen med att spela våra grejer: Brothers Johnson, “Billie Jean” och “Wanna Be Starting Something” eller George Bensons “Give Me The Night”. Överallt, varje natt, och inte för att dj:n har upptäckt mig, utan därför att vårt sound spöar allt som Beyoncé eller Jay-Z kommer upp med. De artisterna kan inte tillräckligt om musik och använder systemet Pro Tools i studion. Och då tar maskinen över och leder dem, i stället för tvärt om. Och allt kommer att låta likadant.

Du personligen har varit en pionjär, som genom det du åstadkommit har flyttat fram gränserna för afroamerikaner på olika sätt. Har det varit din avsikt eller skedde detta för att du varit så framgångsrik?
– I början var jag inte framgångsrik, jag kom från gettot i Chicago. Men jag tror att det faktum att jag inte hade någon mor spelade roll. Min mamma var en mycket intelligent person, hon talade tolv språk och arbetade på universitetet i Boston på 1920-talet. Men när jag var sju år gammal fick hon ett mentalt sammanbrott och fördes iväg i tvångströja. Min far tog en ny fru, hon var som Precious mamman i filmen “Precious”, en häxa, raka motsatsen till min mor.
– Så jag sade till mig själv att om jag nu inte har någon mor, så får musiken blir min mamma. Och den har aldrig svikit mig. Aldrig!

Men du har verkligen velat hjälpa afroamerikanerna, förbättra deras villkor?
– Vänta lite nu! Det handlar om människor, inget annat. Folk har det svårt över hela klotet. Unga människor får benen bortsprängda av landminor i Bogota i Colombia eller i vallmofälten i Afghanistan. Jag har adopterat femton familjer och en konsert vi gjorde i Rom betalade för åtta skolor på en annan plats. Tolvåriga självmordsbombare, jag kan bara inte förlika mig med det. Förre utrikesministern Colin Powell konstaterade att vi aldrig mer kommer att se ett generalsstyrt krig, på grund av självmordsbombare och al Qaida. Gamla sanningar om krigföring är föråldrade, en ny mentalitet råder.

Denna lördag kl 16 möter Quincy Jones journalisten Doug Ramsey på Ystads konstmuseum, för ett offentligt samtal om musik och trender.

Quincy Jones

79 år gammal. Kan räknas som världens mest framgångsrike musikproducent. Startade som jazztrumpetare och kom till Sverige 1953 med Lionel Hamptons band. Spelade med och lärde känna svenska jazzmusiker, började arrangera och producera, bland annat åt Harry Arnolds Radioband.
Har bl a skrivit massor av filmmusik, vunnit 27 Grammy-statyetter och producerat album med en lång rad artister, inklusive Frank Sinatra, Miles Davis och förstås Michael Jackson, vars banbrytande 80-talsalbum “Off the Wall” och “Thriller” Quincy Jones höll i.

Kultur & Nöjen
Advertisements

1 Response to “Quincy Jones – Ystads jazzfestival”


  1. 2013/08/24 at 05:48

    Basically, after 21 days I’ve lost 16 pounds and haven’t additional exercise
    but. Appreciate… well… answering all the questions I have by way of your website.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

Categories


%d bloggers like this: