22
Dec
13

Krossade drömmar…

Ett glasrike i spillror. Missnöjet glöder i Glasriket sedan bruken i Orrefors och Åfors tvingats stänga. Ägaren som en gång hette ”Kosta-Jesus” kallas numera ”Slaktaren”. SvD fick en sista tur i Åfors glasbruk innan det slog igen för gott.

afors

Under det sista året har Metodi Filipov undvikit att gå in i hyttan, hjärtat av glasbruket. Det gör ont nog i själen ändå, bara av att tänka på den septemberdag i fjol när han tvingades släcka den sista av de tolv ugnarna. Att avsluta sin livsgärning i glashantverkets tjänst med att krossa stora mängder dyrbar konst mot botten av en sopcontainer innebar en tillräckligt stor förnedring.

Åfors Glasbruk har varit Metodi Filipovs arbetsplats i 43 år. När han klockan kvart i sju en disig morgon i slutet av november släpper in oss genom dörrarna återstår bara två dagar tills han ska lämna arbetsplatsen för alltid. För glasbruken i både Åfors och Orrefors har lagts ner. Det världsberömda företaget Orrefors Kosta Boda med nästan 300-åriga traditioner av svenskt konsthantverk har flyttat det mesta av produktionen utomlands. Så här trodde ingen att det skulle gå när den nye ägaren anlände för åtta och ett halvt år sedan.

Då, våren 2005, var folk lyriska i Glasriket. Affärsgeniet Torsten Jansson klev in i hyttorna med prillan under överläppen. Han skrattade, skojade och charmade garvade glasbruksarbetare med sin bohuslänska. Budskapet till publiken i ett smockfullt Kosta Folkets Hus var att den multinationella storkoncernen New Wave Group, som han med sällsynt energi byggt utifrån tonårens t-shirttryckeri hemma i källaren, skulle rädda Orrefors Kosta Boda, giganten i Glasriket.

Företaget skulle på tre år öka från 650 till 1000 anställda och få en miljard i omsättning, lovade miljardären. Det gällde bara att producera, för New Wave hade 15000 återförsäljare som bara längtade efter att övertyga kunder i alla världsdelar om att ingenting är finare och klarare än glaskristaller från djupaste Småland.

Alla var innerligt trötta på den tidigare ägaren, danska Royal Scandinavia, som inte vågade satsa, och som under sina sista ägandeår genomförde stora nedskärningar. 2003 hade 1500 personer demonstrerat mot varslet av 158 anställda i Orrefors Kosta Boda, brinnande tal hölls av Nybros och Emmabodas kommunalråd och det överlämnades en budkavle till infrastrukturministern Ulrica Messing med uppmaningen att rädda Glasriket.

Torsten Jansson, eller ”Kosta-Jesus” som snart blev hans smeknamn, såg ut att kunna inleda en ny framgångssaga, få glasskutan att vända. Årsredovisningarna för 2006 och 2007 visade plus, och det var inte bara Smålands-Posten som hyllade honom med titeln ”kungen av Glasriket”. Arbetarna i Orrefors, Kosta, Boda och Åfors var beredda att öka takten lite till, hugga i ännu mer, för att skapa framgångar, se till att glasbruken började gå med vinst igen. Många anställda började jobba frivilligt en timma extra på morgnarna, och snart kände sig Torsten Jansson så hemmastadd i Glasriket att han parkerade sin röda Ferrari utanför Kosta Herrgård och flyttade in där tillsammans med sin nya fru Ulrica Messing.

I dag suckar Metodi Filipov när han talar om ledningen för Orrefors Kosta Boda.
–Jag vill inte ha med dem att göra mer, säger han.

Den småländska glasproduktionen inleddes i större omfattning på 1740-talet, när Kosta glasbruk öppnade. I närområdet fanns tidigt ett stort intresse för glasblåsaryrket. Även de många vattendragen runt omkring var en fördel, ifall glasbruksbyggnaderna skulle börja brinna av de höga ugnstemperaturerna. Det var också välkommet med ett nytt användningsområde för skogen. Stora mängder ved gick åt till att värma ugnarna.

Till en början var det mest välbärgade människor som köpte dricksglas och annat brukbart glas, men i takt med att det byggdes upp nya byar med nya glasbruk kom det fler och fler människor till del.

Konstglaset slog igenom vid världsutställningen i Paris 1925. Glasblåsarmästaren Knut Bergqvists spektakulära ”graalteknik” med mellanskiktsdekor väckte stort internationellt gillande, liksom skålen ”Bacchuståget” och den höga ”Parispokalen” som Orrefors chefsdesigner Simon Gate format. I Paris tilldelades både Orrefors och konstnärerna flera priser och exportsuccén inleddes.

Swedish grace – elegans och exklusivitet och ett sirligt, lätt formspråk – blev allt mer attraktivt.

Orrefors har sedan dess varit en given del av Sverigebilden, ett av vårt lands absolut starkaste varumärken. Under 1900-talet byggdes det upp glasbruk med egen profil lite här och var i nuvarande Kronobergs och Kalmar län, det område vi i dag känner som Glasriket. Här har den samlade kunskapen om tillverkning av både konstglas och bruksglas fått en världsunik omfattning.

1967 sökte sig Metodi Filipov hit från sin hemstad Bitola i dåvarande Jugoslavien, nuvarande Makedonien. Hans storebror hade några år tidigare nappat på ett jobberbjudande från det svenska Glasriket, och som 19-åring gjorde Metodi samma resa. Han kom fram sent en kväll och fick börja arbeta redan dagen därpå i Boda Glasbruk, fast han inte kunde ett ord på svenska och ingenting visste om glastillverkning.
–Gubbarna var snälla, inte nonchalanta, de hjälpte till. Jag kunde inte språket men jag var glad och de var gladare. De satte pipan i min hand och visade hur man snurrar, och blåser. Jag var svettig som fanken, orolig hur det skulle gå, men jag försökte. Jag började kämpa för att lära mig, jobbade på rasterna också. Det här var min skola. Och mitt hem, säger han.

Metodi Filipov jobbade utan arbetstillstånd under sitt första år i Sverige. Kanske hade det helt enkelt glömts bort av företaget. I Australien fick två av hans yngre bröder arbetstillstånd. Bröderna lyckades nästan locka Metodi Filipov att också flytta dit, de skickade till och med en båtbiljett från Italien till Australien. Då grep högsta ledningen in. Närmare bestämt Erik Rosén, den gamla patronen, chef på Kosta Boda i 30 år.
–Erik sa till mig att ta med mitt pass. Sedan gick han till kyrkan och åkte till polisen i Emmaboda, och efter två timmar kom han tillbaka med arbetstillstånd. Det var inga problem, ett helt annat system än dagens.

Efter det kom Metodi Filipov till Åfors Glasbruk, ett annat av de berömda bruken inom Kosta Boda. Hans fru Danica Filipova anlände några år senare, fick också arbete på glasbruket i Åfors och stannade även hon i nästan 40 år. De flyttade in i byn, blev vänner till formgivarna Bertil Vallien och Ulrica Hydman-Vallien. Metodi och Danica har tillverkat ett oräkneligt antal konstföremål som Valliens designat.

Under åren som glasblåsarmästare befann sig Metodi så gott som alltid i glasbruket, var aldrig sjukskriven, började klockan fem på morgnarna. Han brukade knappt ta ut någon sommarsemester, eftersom det var den tid på året då ugnarna behövde rivas ner och byggas upp, renoveras.

–På min fritid var jag här. Det var bara att jobba, jular och alltihopa, det behövdes. Det var så på den tiden, när det var full produktion i tolv ugnar och 130 personer arbetade här, säger han.

På 1960-talet sysselsatte Glasriket cirka 4000 personer. 20 år senare hade den siffran mer än halverats. Vid det laget hade Orrefors och flera andra glasbruk börjat tillverka en del av sitt bruksglas utomlands, med syftet att i Sverige koncentrera sig mer på konstglas och hålla kostnader nere.

2002 tröttnade Lenhovdas socialdemokratiska riksdagskvinna Carina Adolfsson Elgestam på utökad outsourcing, nedlagda bruk och en aldrig sinande ström av varsel om uppsägningar. Hon föreslog en lag om ursprungsmärkning, ungefär en sådan som gäller för svenskt kött. Svaret från jordbruksministern Ann-Christin Nykvist löd att det var upp till glasbranschen. Glasrikets storaktörer har dock aldrig kunnat enas med de små om en enhetlig utformning.

Den svenska glasbranschen drabbades av finanskraschen 2008. Särskilt negativ påverkan hade kriserna inom viktiga exportmarknader som USA och Grekland. Men i Kosta uppförde New Wave outletbutiker för att locka fler turister och ett glashotell, trots att alla domstolsinstanser sa att Lessebo kommun bröt mot lagen genom att stötta hotellsatsningen med 23 miljoner kronor. Kändisar och Svenskt Näringslivs ordförande minglade vid smyginvigningen en fredagskväll i juni 2009. Samtidigt minskade Orrefors Kosta Boda sin personalstyrka ytterligare.

Många med insyn i företaget var vid det laget frustrerade över Torsten Janssons egensinnighet och att företagets ledning valde helt andra vägar för produktionen än vad de glasbruksarbetare som varit inom hantverket i decennier förespråkade. Tidigare chefer och fackliga företrädare säger att de insåg att Orrefors Kosta Boda för första gången hade en ägare som inte hade respekt för hantverket, som trodde att glas går att sälja på ungefär samma sätt som t-shirts och pennor.

Hösten 2009 strålade fackklubbsordförandena för IF Metall i Åfors, Kosta och Orrefors och några till samman på Åfors glasbruk för att ta ett eget initiativ till att rädda Glasrikets hjärta. Metallföreträdarna lanserade ett förslag om sänkta löner med 2,6 procent under ett helt år, för att Orrefors Kosta Boda skulle få råd att anställa säljare i Beneluxländerna och Tyskland. Motprestationen från företaget skulle vara att inte säga upp några anställda före utgången av 2011.

Efter några timmars överläggningar i Kosta mitt i julruschen 2009 godkände Torsten Jansson den historiska överenskommelsen. Nya storvarsel kom i alla fall. Produktionen av det världsberömda slipade Orreforsmärkta glaset flyttades från Orreforsfabriken till Kosta Glasbruk, samtidigt som ännu mer glas i både Orrefors och Kosta Bodas namn skulle börja tillverkas i länder med billigare arbetskraft.

Den här gången var det tyst utifrån. Inga demonstrationer på gatorna. Inga fördömande kommunalrådstal.

Men medan Ulrica Messings partikamrat, före detta finansministern Pär Nuder, blev ledamot i bolagsstyrelsen för Orrefors Kosta Boda var många glasbruksarbetare i det socialdemokratiskt dominerade Glasriket så förbannade att de kokade. 2011 lämnade samtliga fackliga företrädare bolagsstyrelsen i protest.

Flera fackliga representanter och tidigare chefer säger att Orrefors Kosta Boda aldrig har fungerat under New Wave, att den första succétiden var en chimär eftersom det byggdes upp stora lager, att bolaget bara producerat utan riktiga kundundersökningar, och att det storslagna glassamarbetet med modeskaparen Karl Lagerfeld var en helt missriktad satsning. Rösterna vittnar också om en frustration över att bara Torsten Janssons version av sanningen fångats upp av medierna.

Samtidigt som ”Kosta-Jesus” av vissa glasarbetare döpts om till ”Slaktaren från Dingle” har tidningsartiklar berättat att Torsten Jansson blev 2011 års mottagare av Kungliga patriotiska sällskapets Näringslivsmedalj, om hans bantarbok, och om hur han i glashotellet firades av en ekonomisk och politisk elit på sin 50-årsdag hösten 2012, med Lasse Kronér som konferencier och Stefan Löfven-familjen på plats. Då var besluten om att lägga ner två av Sveriges mest kända glasbruk redan taget, beslut som enligt finansanalytiker var nödvändiga och snarast kom för sent. En av följderna var att Metodi Filipov tvingades stänga av, eller som han sa, avrätta den sista ugnen i Åfors.

Torsten Jansson säger nej till att bemöta kritiken eller svara på några frågor om Orrefors Kosta Boda, utan hänvisar till vd:n Magnus Andersson, som i sin tur bollar vidare till produktutvecklings- och marknadschef Jenny Sundqvist. Hon skriver i ett mejl att New Wave Group investerat mest av alla ägare i Orrefors Kosta Boda och att det är svårt att definiera detta som respektlöst.

Flera mindre glasbruk i Glasriket, däribland Målerås och Skruf som producerar allt sitt glas i Småland, har klarat sig igenom kriserna. Men på Orrefors Kosta Boda har hundratals kvinnor och män blivit av med jobben, många av dem har tvingats lämna sina hus och hem. Inom Orrefors Kosta Bodas svenska glasproduktion är det numera bara drygt 50 personer kvar i fabriken i Kosta. Ledningen har kungjort att 70 eller 80 procent av det glas som är märkt med Orrefors eller Kosta Boda ska tillverkas utomlands, i till exempel Tyskland, Turkiet, Slovenien eller Thailand. Samtidigt har diskussionen om ursprungsmärkning blivit högaktuell igen.

Bruksglasets legendariska formgivare Ingegerd Råman är starkt kritisk. Hon säger att Orrefors Kosta Boda lurar kunderna när hennes hårdlanserade Orreforsmärkta dricksglas under namnet Pulse marknadsförs av återförsäljare som om de tillverkas i småländska Glasriket, när de i själva verket produceras i Tyskland. Hon kräver ursprungsmärkning direkt på glaset. Orrefors Kosta Bodas ledning avfärdar kritiken och tycker att företagets märkningssystem på kartongerna fungerar bra.

I de stängda glasbruken i Åfors och Orrefors har bara en handfull personer varit kvar det senaste året, för att städa ur och plocka bort. I Orrefors har den stora vannan med dess värdefulla platina plockats ner och det hårdsatsande e-handelsföretaget Royal Design, med bland annat Orrefors- och Kosta Boda-märkt glas på repertoaren, flyttat in med sitt lager, medan ödsligheten i Åfors blivit mer påtaglig för varje vecka som har gått. Under de sista, definitiva månaderna har enligt Metodi Filipov stora mängder mycket värdefull, överbliven glaskonst av giganter som Bertil Vallien och Åsa Jungnelius, kastats rakt ner i sopcontainers. Krossat svenskt kulturarv slängt på en deponianläggning.
–Det känns fruktansvärt, ofattbart att göra så här, säger han.

Jenny Sundqvist på Orrefors Kosta Boda skriver att det som kastats är ”glas som var skadat, ej förverkligade prover eller ansågs vara osäljbart”. Metodi Filipov skakar på huvudet. Han säger att företagsledningen ljuger. Att både färdiga och provprodukter har kastats. Glaset kan vara värt flera miljoner kronor.
–Du ser ju själv ner här i containern. Och vi har redan fyllt en container med konst, som körts till deponin. Jag kan inte ange hur mycket glaset som kastats är värt, men det är stora summor.

Även från Orrefors kommer vittnesmål om att dyrbar konst, formgiven av hjältar om Simon Gate och Edward Hald, har förstörts och skickats till deponianläggningen. Det avfärdas av Jenny Sundqvist.

Metodi Filipov gör en sista guidevandring med oss till glasbrukets alla utrymmen, till verkstad, utställningslokal, hytta, arbetsrum som världsberömde Bertil Vallien använde i nästan alla år. I hyllan och på golvet ligger glas kvar som ska till Kosta, där Bertil Vallien numera håller till.

Metodi Filipov säger sig i alla år ha haft ett helt fantastiskt jobb. Även om det var på grund av åttatimmarspass med glassaxen – när han klippte Ulrica Hydman Valliens välkända Open Minds-formationer – som han fick den kraftiga förhårdnad på ena tummen han bär med sig in i pensionsåldern.

Företagsledningen har bjudit in honom till en avskedsmiddag på glashotellet, men Metodi Filipov tackade nej. Två dagar efter vårt besök lämnar han ifrån sig sina nycklar och cyklar för sista gången vägen från bruket till sin bostad på Glasbruksvägen i Åfors.

källa: svd.se
Fredrik Loberg är frilansjournalist boende i Oskarshamn. I fjol kom han ut med reportageboken ”Håkan Juholt – utmanaren”.

Advertisements

0 Responses to “Krossade drömmar…”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s


Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

Categories


%d bloggers like this: